Att skapa en seriemördare med terapi

2013 lades en utredning ned mot en 63-årig man som misstänkts för mord. Han hade tidigare erkänt mordet, men var nu inte längre misstänkt. 

Att människor av olika skäl erkänner mord är inte okänt. Ofta beror det på psykisk sjukdom som förvrängt deras verklighetsuppfattning, och någon gång kan det handla om att ta på sig skulden för att någon annan ska gå fri. Av bland annat den anledningen räcker inte ett erkännande för fällande dom enligt svensk rätt.

Eftersom det inte fanns några som helst bevis som styrkte erkännandet var det alltså ett enkelt beslut att avskriva misstankarna mot 63-åringen.

Åklagarens beslut var å andra sidan det enda alldagliga i hela historien. Tidigare hade 63-åringen dömts för detta mord, och för sju andra. Han hade under 1990-talet erkänt sammanlagt över 40 mord, inklusive ett par på människor som bevisligen var i livet och högst troligen aldrig ens träffat mannen. Han hade hittat på att personer han aldrig träffat hade hjälpt honom mörda.

2008 hade mannen, som heter Sture Bergwall men som under ett decennium kallade sig Thomas Quick, i en dokumentärfilm på SVT tagit tillbaka allt och under åren som följde också avskrivits som misstänkt för vartenda mord han tidigare dömts för. 

Att Sture Bergwall gick från att vara känd som Thomas Quick, Sveriges värste seriemördare, till att frikännas från alla misstankar om mord, beror till stor del på dels att han efter ett ingripande från en klinikchef blivit fri från de tunga droger han tidigare matats med på den rättspsykiatriska kliniken på Säter där han suttit sedan 1991, dels på det omfattande journalistiska grävjobb som inleddes av Hannes Råstam och som efter hans för tidiga bortgång avslutades av Dan Josefsson.

– Vi umgicks en hel del under de sista åren. Vi brukade träffas på Pelikan (en krog på Södermalm) när han var uppe i Stockholm. Han satt och berättade i timmar om Quickjobbet. Jag var ju en väldigt tacksam lyssnare, säger Dan Josefsson när Scoop träffar honom för en intervju.

Allt började egentligen med att Hannes Råstam, framgångsrik yrkesmusiker som sadlat om till journalist, fick upp ögonen för ett märkligt rättsfall där en man som kom att kallas ”Ulf” dömts till ett långt fängelsestraff för övergrepp på sin då tonåriga dotter. Flickan hade dock tagit tillbaka sina efterhand allt mer otroliga berättelser där fler och fler vuxna i hennes omgivning pekades ut som förövare.

Det visade sig att LVU-hemmet där hon vårdades ägnade sig åt en högst tveksam form av terapi, där ungdomar på ett ofta bryskt vis drevs att berätta i detalj om övergrepp de ansågs ha utsatts för – men förträngt. Hannes Råstam kunde visa att terapeuten saknade legitimation, och programserien bidrog till att ”Ulf” fick resning och friades.

Idén att minnen av brutala övergrepp dels över huvud taget är möjliga att helt tränga bort tills de kommer upp till ytan i terapi, dels att det i så fall skulle vara ett relativt vanligt förekommande fenomen, var på modet i USA på 1980-talet. Efter en rad uppmärksammade fall, där kvinnor sagt sig ha utsatts för rituella övergrepp av satanister och liknande, hamnade idéerna i vanrykte. Experter på hur minnet fungerar kunde också visa att det mänskliga psyket inte har någon mekanik för att tränga bort traumatiska minnen. 

Hannes Råstam kom att intressera sig för det i särklass märkligaste svenska rättsfallet på många år – Sture Bergwalls alla erkännanden av mord på framför allt pojkar. Berättelserna växte fram under ett otal terapisessioner ledda av terapeuter som aldrig slutat vara övertygade om att fenomenet med bortträngda minnen var i högsta grad verkligt. Och inte bara det: Den typ av bestialiska mord som Sture Bergwall fabulerade om skulle vara ett sätt för en person med bortträngda minnen att omedvetet ”gestalta” dem – för att sedan omedelbart glömma även morden. Allt detta rimmar dåligt med att kända seriemördare i kriminalhistorien inte sällan sparat minnen av sina offer, och i vissa fall byggt hela sin identitet kring att omvärlden inte anat vad de sysslat med. 

Sture Bergwall däremot byggde sin identitet kring de droger och den uppmärksamhet han fick i allt större mängd i samband med terapin, polisförhören och de återkommande ”vallningarna” på platser där han påstod att han mördat och begravt människor, men där aldrig minsta spår hittades.

Hannes Råstam belönades 2009 med Guldspaden för programmet Thomas Quick – att skapa en seriemördare. Han fick dock aldrig helt slutföra sitt grävande. 2012 avled han i cancer, 56 år gammal. Boken Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare färdigställdes efter hans död och belönades också den med en guldspade, 2012. 

Dan Josefsson tog vid där Hannes Råstams slutat, och det resulterade i ännu en guldspadebelönad bok: Mannen som slutade ljuga. 

Det finns ytterligare en förhistoria till den boken. Som 25-åring arbetade Dan Josefsson inom psykiatrin i Halmstad. Det var  sent 1980-tal, och arbetet på avdelningen var inspirerat av den så kallade Sätermodellen. Den innebar bland annat att man var misstänksam mot anhöriga till de intagna – de hade, enligt den förhärskande uppfattningen hos personalen, troligen själva orsakat patienternas psykiatriska sjukdomar genom sexuella övergrepp i den tidiga barndomen. 

– Jag slirade ju in i en sekt, säger Dan Josefsson. 

– Det var en experimentell avdelning som drevs av en psykolog som var en eldsjäl. Och hon var i sin tur väldigt inspirerad av Barbro Sandin och hennes påstått framgångsrika behandling av psykotiska människor på Säter. 

– Det var en verksamhet där man var övertygad om att alla patienter hade varit utsatta för sexuella övergrepp som väldigt små, att detta var orsaken till psykoser, och att man kunde lösa detta med något slags terapi där de skulle lockas att minnas det de hade varit med om.

– Nu var de ju akut psykotiska, så det var inte lätt att driva terapi med dem. Och jag drev ingen terapi, jag var ju skötare. Men som alla andra där var jag ju helt besjälad av tanken på detta.

Dan Josefsson säger att det främst var av utrymmesskäl som han inte tagit med ”sektvinkeln” när han helt kort berättar om sin gamla arbetsplats i boken.

– Dessutom har jag inte granskat den där avdelningen, jag vet inget om den egentligen. Jag var en outbildad mentalskötare som jobbade där och gjorde de enklaste arbetsuppgifterna. Att det fanns ett samband med Säter var snarast något som gick upp för mig medan jag skrev boken långt senare.

– Då insåg jag också att Margit Norell egentligen var urmodern till den metoden. Det var Margit Norell som utbildade Barbro Sandin. Barbro Sandin var inte psykolog, hon var socionom. 

Margit Norell intar en central roll i Dan Josefsssons bok, nästan lika central som Sture Bergwall själv. Dottern till en upptäcktsresande och en överklassdam som också hon gärna reste ofta på egen hand levde ett långt och omväxlande liv. Hon hann bland annat med att engagera sig i undervisning för arbetarbarn i Ådalen åren efter oroligheterna som kulminerade med att militär dödade fyra demonstranter och en åskådare i Lunde 1931. Margit Norell kom sedan att utbilda sig till  psykoanalytiker, och tog  bland annat till sig den tyske psykologen Erich Fromms teorier om relationer i barndomen och deras betydelse för individens utveckling. 

Utan att ha publicerat någonting inom den akademiska världen kom Margit Norell, genom de personer hon handledde och som gick i terapi hos henne, att utöva inflytande på såväl den stora statliga prostitutionsutredningen 1977 som den experimentella vård av psykiskt sjuka som bedrevs på Säter. Ännu som 90-åring och intill sin död betydde Margit Norell mycket för dem av sina lärjungar som hon inte alienerat under resans gång. Sådant skedde nämligen med jämna mellanrum, och det är från före detta medlemmar i Margit Norells inre krets Dan Josefsson fått mycket information.

– När man läser boken kan man få för sig att Margits nätverk är gigantiskt, men det var det nog inte. Jag kan inte säga att jag har kartlagt hela hennes nätverk, men den här lilla gruppen som var hennes intima grupp, den har jag koll på. Men sedan hade hon folk i handledning, och deras namn känner jag bara till i enstaka fall. Jag vet också att många som fick handledning av henne i sin tur handlett en massa folk. Så det är antagligen så att Margits sätt att tänka har spridit sig till betydligt fler än dem jag kartlagt.

När man läser Mannen som slutade ljuga och inser hur mycket Margit Norell från en helt informell position kunde påverka, går tankarna lätt till uppdiktade karaktärer, ”grå eminenser” och konspirationsteorier. Jag föreslår för Dan Josefsson att Margit Norell knappt skulle vara trovärdig som romankaraktär, det skulle vara alltför enkelt att skylla allt som sker på en ”ond kvinna” som styr i det fördolda. 

Verklighetens Margit Norell, som Dan Josefsson skildrar henne, är naturligtvis inte ond. Han vet bättre än att hemfalla åt den sortens förenklade uppdelning. Nuförtiden i alla fall.

– Hade jag skrivit boken ett antal år tidigare så hade den varit mycket mer svartvit. När jag jobbade på ETC så var jag mycket mer svartvit i mitt tänkande. Det var väldigt mycket onda och goda och sådär, det var så jag föreställde mig världen. 

– Numera är jag klokare än så, tycker jag. Jag fattar att folk kan göra saker som kan få katastrofala konsekvenser utan att det nödvändigtvis betyder att de är onda. Det beror helt enkelt på att en massa omständigheter gjort att de blivit övertygade om saker och ting som kanske är helt fel. 

– I det här fallet hade jag en väldig nytta av den insikten, för jag ville förstå Margit. Eftersom hon var död kunde jag inte lära känna henne på annat sätt än genom sådant hon lämnat efter sig, genom folk som träffat henne ofta, och genom hennes brev. 

– När jag gick in i det blev jag väldigt fängslad av henne. Det tror jag märks i boken, för jag ägnar ju väldigt mycket tid åt berätta om henne. 

Den så kallade ”Sätermodellen” med terapi som behandling av allvarliga psykiatriska sjukdomar ingår i en tradition av så kallad ”antipsykiatri” med rötter i sextiotalets uppror mot auktoriteter av alla möjliga sorter. I sin extremaste form kan antipsykiatrin sammanfattas i slagord som ”det är inte människorna som är sjuka – det är systemet”, eller till och med ”gör sjukdomen till ett vapen”. Så långt gick aldrig Margit Norells och Barbro Sandins variant, men den bottnar i samma förmenta konflikt mellan vetenskap och tolkning, förnuft och känsla, arv och miljö. 

Sätermodellen fick sitt genombrott när Barbro Sandin på 1980-talet kunde visa på goda resultat för en patient hon behandlade med terapi. De båda skulle senare skriva varsin bok om behandlingen. Men resultaten gick inte att upprepa med någon annan patient.

– Det är högst tveksamt om den här mannen över huvud taget led av någon psykos, säger Dan Josefsson. Och om han gjorde det så gick den inte över på grund av Barbro Sandin, för hon kunde aldrig upprepa bedriften med andra patienter.

Foto: Daniel Wiklander

– Jag tror att jag försökte säkra upp med både hängslen och livrem för att de inte skulle kunna dra ner byxorna på mig, säger Dan Josefsson.

Barbro Sandin utvecklade Sätermodellen inom den vanliga psykiatrin på Säter. Efter att Margit Norell och hon brutit med varandra applicerade Norell en variant av modellen inom rättspsykiatrin på samma sjukhus. Henne idé var att även våldsbrottslingar och sexualförbrytare bar på bortträngda minnen av sexuella övergrepp i den tidiga barndomen och att detta förklarade deras kriminalitet. Om minnena plockades upp ur det omedvetna skulle även psykopater kunna botas. Det här tänkandet började hon använda inom Säters rättspsykiatri några år innan Sture Bergwall kom dit och epoken Thomas Quick inleddes. Den första brottslingen som fick terapin på var Sveriges mest kända bankrånare, Lars-Inge Svartenbrandt. 

Om historien med Sture Bergwall främst skadat förtroendet för svenskt rättsväsende och bidragit till att förlänga lidandet för anhöriga till försvunna och mördade barn, ledde försöken att rehabilitera Svartenbrandt till att en riktigt farlig man med omfattande våldskapital släpptes fri. På Säter ansåg man nämligen att han var ”botad”. Då hade han redan bland annat hunnit med att avvika under en permission för att råna en bensinstation och stjäla vapen vid ett inbrott, samt att utan att det upptäcktes hålla en kvinna fången i tre dagar på den utslussningsavdelning där han bodde ensam och hade fått passerkort till.

När Lars-Inge Svartenbrandt trots detta efter ett par år till av terapi släpptes ut i friheten tog det honom inte många timmar att i tur och ordning skaffa ett vapen, råna en bank i centrala Stockholm och dricka sig full för en del av rånbytet.

Fiaskot var fullständigt, ändå fick Thomas Quick och flera andra våldsbrottslingar under hela 1990-talet samma sorts experimentella terapi. Det var hela tiden Margit Norell, och i vissa fall en av hennes närmaste lärjungar, som handledde behandlingsarbetet.

– Det var en del av antipsykiatrin, säger Dan Josefsson. Man var djupt inriktad på barndomens betydelse, man sade att man kunde bota psykopater genom att ge dem kärlek och förtroende. Man behandlade Svartenbrandt, och man åkte runt på konferenser i världen och sa att ”vi har metoden för att ge tillbaka psykopaten ett samvete”. 

– Inte minst när det gäller Sture Bergwall packade man in teorin i självbekräftande tankesystem och cirkelargumentation. Man föreställde sig att här hade man en människa som i allt väsentligt levt i okunskap om vad han själv håller på med, för han är en multipel personlighet. Det är någon som heter Ellington som tar över honom och begår morden, och det är en gestaltning av hans onda pappa. Sedan går han ur Ellingtonfiguren, och då är Ellingtons groteska gärningar så traumatiska och smärtsamma för honom att han måste tränga bort minnet av händelsen för att skona sitt eget system, för hade han sett det här öppet, så hade han varit tvungen att ta livet av sig. 

Det här ansågs innebära att när Sture Bergwall som icke-Ellington skulle försöka närma sig att berätta vad han gjort, så utlöste det en smärta hos honom som omedelbart skulle leda till självmord om man inte lät honom närma sig berättelsen på ett oerhört försiktigt och skonsamt sätt. Därför fick han massor av ångestdämpande medicinering, men Sture Bergwall ansågs även på egen hand ha utvecklat ett mycket avancerat system för ångestreduktion. Det innefattade så kallade ”medvetna avvikelser” – han kunde tala sanning ett tag, men sedan behövde han ge felaktiga uppgifter för att lindra ångesten. När han beskrev ett mordoffer, så ansågs de delar av beskrivningen som råkade vara rätt utgöra en del i hans sanna berättande, medan allt som var fel utgjorde ångestdämpande ”medvetna avvikelser”. Tack vare den självbekräftande tron på ”medvetna avvikelser” lät gruppen runt Sture Bergwall honom ändra sina berättelser hur många gånger som helst utan att att han ansågs förlora i trovärdighet.

Sture Bergwall och hans terapeuter lyckades få med även åklagaren Krister van der Kwast och polisinspektören Seppo Penttinen på tåget, och dessutom Bergwalls försvarare, advokaten Claes Borgström. 

Men inte nog med det – flera tingsrätter dömde alltså Bergwall för mord. Och eftersom åklagare och försvar – men däremot sällan målsägande anhöriga – var eniga om att rätt man dömts var det ingen som överklagade, och därmed stod domarna fast. Sture Bergwall kunde se fram emot en fortsatt tillvaro på Säter i en dimma av droger och ständigt pågående terapi. 

Ett av skälen till att tingsrätterna köpte den rätt avancerade argumentationen kring att Sture Bergvall, trots ständiga avvikelser från ursprungsberättelserna och nya, radikalt annorlunda skildringar av exempelvis hur han skulle ha gömt undan kropparna efter sina offer, var vittnesmålen från åklagarsidans expert på minnesfunktioner, professor Sven Å Christianson vid Stockholms universitet. Dan Josefsson kan i sin bok visa att även Christianson stod under starkt inflytande av Margit Norell under alla de år då han agerade expertvittne i Quickrättegångarna. I en filmad intervju säger Christianson att Margit Norell är den människa som stått honom närmast, förutom hans egna barn.

När Dan Josefsson gjorde den intervjun var det under falska förespeglingar. Han sade sig vara positivt inställd till Margit Norells läror, och berättade inte om att han arbetade på att exponera hur Norells idéer påverkat rättsprocesserna kring Thomas Quick.

Denna metod använde han sig av även i kontakterna med andra personer i Margit Norells inre krets. Något han efteråt fått en del kritik för.

Du nämner Günther Wallraff i boken, men kan man verkligen kalla det du gjorde för att ”wallraffa”?

– Jag tycker det var det bästa uttrycket jag kunde komma på, för wallraffandet låg i att jag var en ”troende”. Jag visste att de här människorna känner igen en troende. Det är vissa sätt man pratar på, vissa ord man använder. Det finns någon form av samförstånd som uppstår direkt, även med människor du aldrig har träffat. Du bara markerar vissa grundläggande övertygelser, att du ser vissa saker som helt självklara. Och då kommer de att uppfatta att du är en av dem. Det var det som var wallraffandet, bland annat satt jag och pratade skit om Hannes Råstam en hel del med de här människorna. Jag sade saker som att ”Hannes var en jätteduktig journalist, men när det kom till förståelse av psykologi och psykoterapi fattade han inte någonting”. 

– Jag spelade verkligen en roll, och försökte låta absolut övertygande. Jag var ganska bra på det också. Det var inte svårt för mig att göra det. Men det kändes helt absurt på ett sätt, att här sitter jag och pratar skit om en död människa som jag respekterar väldigt mycket.

Att det aldrig var någon som hittade minnesartikeln om Hannes Råstam som du skrev i Aftonbladet?

Du läser just nu en upplåst artikel. För bara 29 kr i månaden får du tillgång till allt material på scoopmagasin.se!

Prenumerera!

– Jag tror att jag försökte säkra upp med både hängslen och livrem för att de inte skulle kunna dra ner byxorna på mig. Det var en av de sakerna jag inte kunde göra någonting åt, att den artikeln låg där. Jag hade väl också tänkt ut ett svar om någon skulle fråga, i stil med att ”man kan ju inte skriva kritik i en runa, det var redaktören som ville ha det här”. Jag skulle framställa mig själv som en råtta som bara gör vad folk säger till mig.

– Jag är väldigt öppen med ljugandet i boken. Det finns nog ganska många journalister som skulle göra ungefär det jag gjorde, men som inte skulle redovisa arbetsmetoden fullt så öppet som jag gör.

Dan Josefsson har en idé om varför han valde att vara så öppen kring sin metod.

– Jag tror att en anledning var att jag visste att Hannes också höll på med ett visst lurendrejeri för att kunna avslöja Quickskandalen, och att det fick vissa mindre roliga konsekvenser. 

Hannes Råstam lärde känna journalisten Gubb-Jan Stigsson under arbetet med ett helt annat fall. Stigsson var övertygad om Sture Bergwalls skuld. Kriminologen Leif GW Persson var av rakt motsatt åsikt. 

– Hannes Råstams ursprungliga idé, som han beskrev den, var att undersöka hur det kan komma sig att människor kommer till så totalt skilda ståndpunkter fast båda parter faktiskt har tagit del av en hel del källmaterial. Sedan började han själv läsa förundersökningsmaterial från Quickutredningarna. Och sedan var han tvungen att ta till ett bedrägligt beteende för att inte förlora möjlighet att prata med folk. 

Det första Hannes Råstam läste var förhören med Sture Bergwall om Johan Asplund, som elva år gammal försvann från sitt hem i Sundsvall 1980. Sture Bergwall påstod att han mördat pojken, vars kvarlevor aldrig har återfunnits. Han dömdes för mordet 2001, men är i dag friad. Johan Asplunds föräldrar trodde aldrig på Sture Bergwalls erkännande.

– Om man läser de åtta första förhören med Sture Bergwall i Johan Asplund-utredningen så fattar man att det är någonting som är fullständigt vansinnigt i detta, säger Dan Josefsson. Allt han säger är fel, han kan inte hitta kroppen och så vidare. Det här är en människa som ljuger.

Hannes Råstam konfronterade dock inte Stigsson med sina intryck utan uttryckte sig mycket försiktigt, av rädla för att Stigsson annars hade kunnat varna till exempel åklagare Christer van der Kwast om att Råstam var skeptisk till Bergwalls skuld. 

– Han liksom flirtar väldigt mycket med Gubb-Jan. Och det håller han på med ganska länge. 

I mejl till Gubb-Jan Stigsson gör Hannes Råstam gällande att han ändå lutar åt att Sture Bergwall är skyldig. Efter att Hannes Råstam avlidit och då resningsprocessen pågick gjordes det vissa försök att använda Hannes Råstams brev som bevis för att han egentligen ansåg att Sture Bergwall var skyldig. 

– När jag insåg att jag måste göra samma sak som Hannes Råstam, men i långt större skala, det vill säga lura i människor att jag tror på något som jag i själva verket vet är lögn, så bestämde jag mig också för att hindra dem att använda mina nödlögner mot mig på det sättet som de försökte göra med Hannes Råstams mejl efter hans död. Jag vill inte att saker jag sa om Hannes Råstam skulle citeras i olika sammanhang, att jag ”visste att Hannes Råstam var en bluffmakare” och så vidare. Jag ville säga till alla att ”jag ljög! Jag har ljugit för varenda jävel i Quickgruppen! Allt ni möjligen kommer att få höra om vad jag sade till dem är bara del i lögnen.” 

– Nackdelen är att det har blev ett mycket större fokus på det här ljugandet än det till exempel blev i Hannes fall. I hans fall är det ju en icke-fråga. Han gick aldrig ut och sade: ”Här är jag som använder lögnen som metod”. 

– Egentligen är det ganska många journalister som på någon form av glidande skala ”förför” eller smörar för dem de intervjuar. Med en blandning av smicker och att inte säga hela sanningen. Vi journalister har som en av våra uppgifter att granska olika typer av maktutövning  och i vissa fall krävs oortodoxa metoder för att vi ska kunna göra vårt jobb.

Ytterst motiverar Dan Josefsson lögnerna i Quickfallet med att flera nyckelpersoner lätt hade kunnat stoppa avslöjandet genom att vägra prata med honom. 

– De har varit delaktiga i att skapa den kanske största rättsskandalen vi har. Definitivt den största inom rättspsykiatrin. Då anser inte jag att de har rätt att stoppa den här berättelsen, hur obehagligt de än tycker att det är att den lyfts upp i ljuset. Alltså tycker jag det är fullt motiverat att göra allt det jag gjorde för att kunna skriva boken.

Dan Josefsson ser Sätermodellen och Margit Norell som exempel på en tidsanda som länge var förhärskande i Sverige. 

– Det jag förstod när jag såg på hela min research och skulle dra slutsatser utifrån den, är att jag hade trott att Sverige är ett sekulariserat land, vi tror inte så mycket på Gud, det är inte så viktigt för oss med den typen av föreställningar – men vi har ju en annan typ av tro som är extremt betydelsefull för hela vår syn på oss själva och hur människor funkar, och den tron är psykodynamisk till sin natur

Psykodynamisk teori, säger Dan Josefsson, är egentligen en omskrivning för en i grunden psykoanalytisk tradition som han anser har genomsyrat stora delar av samhället. Framför allt de delar som har stått för debatt och diskussion. 

– På 1980- och 1990-talet fanns nog ganska många journalister som själva gick i psykoanalys eller i olika typer av psykodynamisk terapi. Som läste böcker av författare som lade väldigt starkt fokus på barndomens betydelse. På den tiden drömde många intellektuella om att en dag få möjlighet att gå i psykoanalys, och verkligen göra upp med vad som hände när man var liten. Allt detta har nästan blivit som det Pierre Bourdieu kallar ”doxa” – ett system av idéer och föreställningar som man inte ens upplever som idéer, eftersom de är så dominerande att de snarare ses som självklar sanning. 

Dan Josefsson tror att det är en förklaring till att hans bok fick ett sådant positivt mottagande.

– ”Mannen som slutade ljuga” blev exceptionellt hyllad. Massor av människor blev väldigt tagna av den, det ser man i recensionerna. Det är väldigt ovanligt att fackböcker får den här typen av hyllningsrecensioner. Jag vet nästan inte en enda negativ recension. Det tror jag beror på att många människor på olika sätt känner igen sig i den. Den kommer i en tid då många som har varit med om det som beskrivs fortfarande är aktiva, även om de har blivit äldre. Och de känner att boken talar till dem på flera plan. Att den inte bara handlar om Quickfallet utan om större problem som de är en del i men som de kanske aldrig ens har formulerat för sig själva.

– Boken beskriver egentligen en samhällsanda, även om jag inte talar om det på det explicita sättet, och där tror jag många känner igen sig. Och de känner att det är bra att det här lyfts upp, för mycket av det som hände var så knasigt. Och jag tror inte att vi är på långa vägar färdiga med den uppgörelsen med vad vi höll på med under 1970-, 1980,1990-talen, och en bra bit in på 2000-talet. 

– Thomas Quick är ett resultat av en mycket stark tro på vissa psykologiska förklaringsmodeller som har funnits bland forskare, politiker och journalister. Det är det som har möjliggjort den här skandalen. Men det är inte det enda den har möjliggjort, den har möjliggjort en massa andra märkligheter också. Det finns mycket kvar att granska.