Grävverktyg hotas av grundlagsändring

Grundlagsskyddet ska begränsas för sajter som publicerar personuppgifter, det föreslog nyligen en statlig utredning. Förslaget riktar in sig på söktjänster som Mr Koll, med detaljerade personuppgifter och sedan en tid även domar, och Lexbase som är en databas över framför allt brottmålsdomar. Syftet är inte att komplicera journalisters arbete utan att försvåra oberättigad kartläggning av privatpersoner. Men det riskerar ändå att drabba journalistiska basverktyg som Acta Publica, en sajt som har delvis liknande innehåll som Lexbase fast med journalister i stället för allmänhet som primär målgrupp.

Eftersom det är ett grundlagsskydd som ska bort krävs två bekräftande omröstningar med ett mellanliggande riksdagsval. Ett eventuellt skydd för journalistiskt inriktad verksamhet på området måste läggas i vanlig lag, hävdar utredaren och hänvisar till en princip om innehållsneutralitet i mediegrundlagarna.

Någon sådan lag har dock inte utretts utan förväntas komma i ett senare skede. Det är alltså flera steg kvar och några löften finns inte om att den någonsin blir av. Men även om man utgår från att den kommer skulle förändringen innebära en kraftig försvagning av mediernas långsiktiga skydd. Vanliga lagar kan ändras med kort varsel.

Ett utökat undantag från friheterna i mediegrundlagarna innebär med automatik att EU:s dataskyddsförordning (GDPR) blir tillämplig på området om inte någon annan lag stiftas som i sin tur åsidosätter GDPR. Eftersom GDPR är utformad för att reglera behandling av personuppgifter specifikt är det, hävdar utredaren, ett regelverk som ”är mer anpassat för söktjänster”.

Tillsynen läggs i och med det hos Integritetsskyddsmyndigheten (IMY), som enligt utredningen ska göra en ”helhetsbedömning” när den drar gränsen för vilken verksamhet som är legitim. Regeringens särskilde utredare, hovrättsrådet Daniel Gustavsson, menar att journalistisk verksamhet inte kommer att påverkas.

– Det är kvalificerat skitsnack. Du får gärna citera mig med den ordalydelsen, säger Mathias Ståhle, journalist på Svenska Dagbladet.

På en direkt fråga från honom på presskonferensen bekräftade Daniel Gustavsson att det är upp till utlämnande myndighets välvilja snarare än en grundlagsstadgad rättighet när det gäller att ta del av offentliga handlingar.

– Ja, det är korrekt uppfattat. För den här gränsdragningen mellan tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och annan lagstiftning kommer ytterst att bli en fråga för Integritetsskyddsmyndigheten att avgöra. Men som sagt, det har ju fungerat i andra länder och då får man ju utgå från att det kommer att fungera ganska bra här i Sverige också, sade utredaren då.

I utredningens avslutning finns ett särskilt yttrande av expertbiträdet Per Hultengård, jurist vid Tidningsutgivarna. Han håller inte med om utredningens slutsatser och menar att det är ”ett principiellt och utmanande vägval som görs om den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten nu på allvar ställs åt sidan till förmån för EU-rätten och integritetsskyddet”. Han noterar att det ”inger djupa betänkligheter”.

Foto: Daniel Wiklander

Mathias Ståhle, reporter på Svenska Dagbladet.

Den svenska offentlighetsprincipen parad med utvecklingen av internet och databaser har i flera år inneburit avsevärda fördelar för journalister som man tidigare bara kunde drömma om. Att skriva in ett personnummer på en webbplats och sekundsnabbt få fram samtliga eventuella åtal, domar, strafförelägganden, skatteutredningar med mera mot personen är en rutinåtgärd som används i samband med allt från intervjuer med företagare till ministerutnämningar.

Tidigare krävde detta ett mödosamt rundringande till alla landets tingsrätter, som dessutom på grund av gallring inte kunde leverera samma historik som vissa av söktjänsterna. När det i dag går på ett ögonblick görs sådana slagningar oftare. Det leder till fler avslöjanden, men kanske också till självsanering – personer med en belastande bakgrund kommer inte i fråga för offentliga uppdrag på samma sätt när de enkelt kan kollas upp och få en skandal på halsen.

Men söktjänsternas tillgänglighet har en baksida och det är den som har aktualiserat den aktuella utredningen. Bortom det som inom medieetiken är ett legitimt intresse finns en allmänhet som med samma slags tjänster kan kolla upp personer – en dejt, en granne, en arbetssökande. Minsta snedsteg blir inte bara en prick i brottsregistret utan ett offentligt faktum. Hur många har kollat upp dig, om så bara för att konstatera att du är ”ren”?

Det slutar inte heller vid rättsdatabaser. Den som söker på valfri person kan på direkten hitta sådant som civilstånd, bostadsstorlek, innehav av hund, bil och företag. Samt vilka personer över en viss ålder som bor på samma adress. Mycket ligger helt öppet och för en mindre summa kan man köpa ytterligare information ur deklarationen med mera.

Det här möjliggör omedelbar kartläggning av privatpersoner för vem som helst på ett sätt som går i få andra länder. Och det utnyttjas inte bara av nyfikna grannar utan också av kriminella som vill snappa upp äldre att begå bedrägerier mot eller kolla upp anhöriga till gängmedlemmar för hämndattacker.

Något behöver alltså göras. Föremålet för utredningen har varit vad och hur långtgående.

Utmaningen är att de mindre nogräknade söktjänsterna nyttjar samma lagrum som dem som håller medieetiken högt. De skaffar ett utgivningsbevis och därmed omfattas de av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), trots att det inte finns någon som helst redaktion. En söktjänst värderar inte om det finns ett allmänintresse eller om en enskilds privatliv kränks, den överväger inte konsekvenserna av en namnpublicering. Det är lika för alla som gäller. Men medieetiken är inte lag.

Söktjänsten Acta Publica riktar sig specifikt till redaktioner och säljer inte abonnemang till vem som helst. Den gör visserligen aldrig egna publicistiska bedömningar, men företagets kunder gör det.

Sajtens ansvarige utgivare Mikael Ekman tycker att det är för tidigt att uttala sig om konsekvenserna av lagförslaget.

– Men rent generellt tycker jag det är oroväckande när man går mer och mer på EU-rätt. Alla begränsningar av YGL tycker jag självklart är skrämmande. I vår publicistiska verksamhet på nyhetsbyrån Siren skrämmer det mig att det här skulle kunna innebära att IMY i praktiken kommer upp till vår redaktion utan något domstolsbeslut. Det är en turordning som är obehaglig.

Mikael Ekman konstaterar att domstolar på senare tid har nekat utlämnande av handlingar med hänvisning till EU-rätten för att få till en prövning av om GDPR eller svensk grundlag ska ha företräde.

– De har tagit saken i egna händer, så vi är redan där och det har försämrat journalistiken. Det gör ju att folk får mindre insyn i handlingar.

Ser du någon oro bortsett från yttrandefrihetsfrågan och den publicistiska aspekten för ert företags verksamhet?

– Vårt företag är en liten bricka i det hela. Jag känner oro för vart vi är på väg med offentlighetsprincipen och den fria journalistiken. Vårt bolag är sekundärt.

Den andra sidan av det här myntet är att man vill skydda enskildas integritet och komma åt organiserad brottslighet. Vad tänker du om det?

– Jag tycker det är väldigt tandlöst. Det är som om vi hade förbjudit telefonkatalogen eller taxeringskalendern på 1990-talet. Att tro att man kan stoppa den tunga kriminaliteten genom en sådan här begränsning är som att förbjuda järnhandeln att sälja bultsaxar för att stoppa cykelstölder.

När utredarna har vänt sig till organisationer i branschen som Utgivarna, Journalistförbundet och Publicistklubben har dessa framhävt att det viktigaste är att värna de databaser som vänder sig till professionella. Tack vare möjligheten att själv söka på olika kopplingar och sökbegrepp kan missförhållanden i samhället avslöjas.

Foto: Tor Johnsson

Tove Carlén, jurist på Journalistförbundet.

Utredaren frågar sig om det går att särskilja sådana verksamheter från dem som vänder sig till allmänheten och om journalistisk verksamhet är mer skyddsvärd än något annan. Svaret på frågan blir ja, men hur journalistiken ska försvaras preciseras inte. I utredningen kallas de databaser som främst vänder sig till journalister för en ”mellanprodukt” mellan söktjänst och journalistik. De innebär att något publiceras, men bara för en begränsad krets och bara med syftet att ta fram ett underlag för eventuell publicering.

Mathias Ståhle på Svenska Dagbladet som var på presskonferensen ser med oro på risken att tjänster som Acta Publica skulle gå förlorade eller kraftigt försämras.

– Jag skulle nästan inte kunna sköta mitt jobb om jag inte hade dem. Jag skulle åtminstone inte vara en lika skicklig reporter utan dessa databaser. Jag skulle inte ha tid att göra alla kollar som jag gör i dag för att kvalitetssäkra de granskningar som jag jobbar med, säger han.

Kan du ge exempel på konkret nytta?

– Ponera att jag skriver om ett kriminalfall och en person dyker upp i en utredning. Jag vill veta om det är en enstaka företeelse eller om det är en person som är straffad tidigare. En sådan sökning ligger för mig, som har tillgång till flera betalda rättsdatabaser, bara ett par knapptryck bort. Det betyder inte att jag publicerar allting jag hittar, oftast blir det ett underlag jag tar med mig när jag förbereder intervjufrågor.

Utan rättsdatabaserna skulle samma kontroll ta åtskillig arbetstid i anspråk i form av mejlväxlingar med myndigheter eller besök på deras kontor. Därtill väntan på svar och sammanställningar av eventuella resultat. Plus det där som utredaren Daniel Gustavsson bekräftade, att man blir mer beroende av enskilda myndigheters benägenhet att vara behjälpliga.

– Vi kan inte ha en situation där granskande journalister ska behöva vara populära och uppskattade på myndigheten som man begär information från. Det är inget självändamål att bråka med myndigheter som reporter, men det kan heller inte vara ett krav att man måste vara uppskattad.

En annan grävreporter som har haft nytta av rättsdatabasen Acta Publica är frilansjournalisten Frida Sundkvist, som använder den via uppdragsgivarnas avtal. Hon lyfter fram möjligheten som rättsdatabaser ger journalister att göra mer avancerade sökningar och därigenom granska domstolarna. Man kan nämligen inte bara söka på personer som varit föremål för rättslig prövning utan också på till exempel referenser till tidigare domar eller enskilda nämndemän.

– När jag har granskat på vilket sätt ett avgörande i HD spelat in har jag kunnat söka på det och få fram alla domar med hänvisning till det avgörandet. På det sättet kunde jag se hur vi fortfarande har tillämpat hederslagar, som att det har setts som en förmildrande omständighet om en kvinna har provocerat en man som misshandlat henne. Sådant går inte att hitta på annat sätt, säger hon.

Arbetsinsatsen för en domstol att leta reda på samma material är i några fall omöjlig att genomföra på grund av gallring, i andra fall kan det ta så lång tid att det blir orimligt.

– Rent demokratiskt skulle jag säga att det här är otroligt viktigt för att kunna granska domstolar och åklagarväsendet.

Vad tänker du om att utredaren hoppas att förslaget inte ska påverka tjänster som vänder sig till journalister?

– Jag tänker att offentlighetsprincipen ska vara lika för alla. Jag vill inte att journalisters rätt att använda allmän insyn ska stå över andras.

Samtidigt konstaterar Frida Sundkvist att journalister har medieetiken att förhålla sig till och därmed inte sprider någonting enbart för att man får reda på det.

– Här handlar det om att någon hanterar tjänsterna åt oss och vi har andra krav på hur vi offentliggör saker. De allra flesta ingår i det medieetiska systemet och offentliggör inte personuppgifter på det sättet. Vi har fler krav på oss innan vi får offentliggöra.

Acta Publica har i huvudsak redaktioner som kunder. Skulle ett eventuellt stopp för allmänna söktjänster påverka dig som frilans?

– Absolut! Som frilans kan det bli mycket svårare och en betydligt högre kostnad. I dag är ju informationen mycket mer lättillgänglig även om man inte har tillgång till de stora söktjänsterna som tidningarna prenumererar på. Det kan bli en jättehög kostnad för frilansare.

Tove Carlén är jurist på Journalistförbundet. Hon ser positivt på att utredningen vill att rättsdatabaser för journalister ska vara fortsatt tillgängliga. Samtidigt frågar hon sig hur gränsdragningen ska låta sig göras.

– Det finns flera orosmoln. Det har att göra med hur det här kommer tillämpas i praktiken. Det fanns tidigare ett liknande förslag om att man skulle undanta journalister och andra som behövde den här typen av databaser i sin yrkesutövning, men det röstades inte igenom i riksdagen. Då var det politiska läget sådant att man inte ville ge vissa yrkesgrupper en gräddfil, säger hon.

Enligt Tove Carlén är det problematiskt att man inte har kommit fram till hur journalister ska säkras tillgång till rättsdatabaser likt dem som finns i nuläget.

– I huvudalternativet finns inget uttryckligt undantag för databaser som används av journalister. Den här förändringen skulle göra att det inte finns någon garanti i grundlagen för att journalister får tillgång till databaserna.

Foto: Daniel Wiklander

Frida Sundkvist, frilansjournalist.

Tove Carlén påpekar att det nuvarande utredningsförslaget beror på tidigare misslyckade försök att hitta lösningar på problemet. Hon tycker inte att politikerna har tagit sitt ansvar att hitta konstruktiva lösningar som innebär en mer målinriktad reglering.

– Anledningen till att vi har hamnat här är att politikerna vid två tillfällen tidigare har suttit i grundlagsutredningar, men ena gången föll helt och andra gången införde man det bara delvis. Nu har det lett till att man öppnar för ett stort undantag i TF och YGL. Man får nästan bilden av att det är för att man politiskt inte har kunnat komma överens tidigare.

Hon tror att domstolarna kan komma att få en större roll i vad som lämnas ut och till vem i framtiden om det nya förslaget blir verklighet. Även utredningen konstaterar att dess förslag skjuter över avgöranden från lagstiftaren till domstolarna. Det blir upp till domstolarna eller IMY att avgöra vad som är legitimt, med överprövning i brottmålsdomstolar och förvaltningsdomstolar.

– Med tanke på hur domstolarna har agerat kopplat till grundlagsskyddet så är det inte otänkbart att man försöker testa lagstiftningen och se om någonting verkligen är journalistik. 

En renodlad söktjänst för domar ska enligt EU-rätten inte omfattas av de undantag som unionens lagstiftning gör för journalistiska ändamål. Det har IMY tidigare påpekat med hänvisning till tidigare grundlagsprocesser. Men det har gällt söktjänster som riktar sig till allmänheten. Det har inte utretts om tjänster specifikt riktade till en bransch kan antas ha något annat än allmänhet som målgrupp i juridiskt avseende.

Vilka risker ser du för rättsprocesser kring gränsdragningarna?

– Man måste någonstans bestämma vilka som ska ha tillgång till databaserna. Hur det kommer att hanteras i praxis är svårt att säga, men det i sig är problematiskt eftersom vi inte har någon skyddad journalisttitel i Sverige. Det är inte som advokater som har en advokattitel. Det är en förtroendebransch, konstaterar Tove Carlén.

Att reda ut rättsläget under en ny lag kan leda till flera år långa rättsprocesser, precis som de som nu pågår där domstolarna har fattat egna beslut om att neka utlämnande av handlingar utifrån GDPR. Det är inte omöjligt att söktjänsterna försvinner från marknaden medan rättsläget fastställs – en period som de nischade företagen kanske inte överlever.

Mikael Ekman på Acta Publica befarar att gränsdragningsfrågorna hamnar i domstol under lång tid.

– Det ser jag som en stor risk. Och vad är sedan definitionen av journalistik, är det de stora mediehusen? Måste en tidning vara tillräckligt stor för att kunna vara journalistik? Vad begränsar journalistiskt arbete? Grunden i YGL och offentlighetsprincipen är att enskilda medborgare ska kunna ta del av och granska handlingar.

Även Mathias Ståhle på Svenska Dagbladet ser med oro på att domstolsprocesser kan dra ut på tiden och försvåra söktjänsternas verksamhet. Särskilt om ansvaret för frågan ska ligga hos IMY.

– Jag tror att den risken är överhängande av det enkla skälet att Integritetsskyddsmyndigheten inte har någon som helst erfarenhet av publicistiska frågor och de etiska överväganden som görs dagligen vid den här typen av utlämnande på alla svenska myndigheter. De följer minsta motståndets lag.

Men hur ska man komma tillrätta med problemen som finns i dagsläget med att till exempel kriminella kartlägger personer med hjälp av rättsdatabaser?

– Framför allt de öppna gratistjänsterna används nästan i högre grad för illegitima syften än vad de används för legitima. Men det grundläggande problemet är inte juridik utan företagsetik. Genom att ge sig in på en grundlagsändring så viker man ner sig, det är som att det svenska samhället ger upp. Vi har en öppenhet och en tradition som vi i århundraden har varit väldigt stolta över. Nu har vi ett stort problem med gängkriminalitet. Då bestämmer vi att de vann. Och så backar vi från det som har varit våra vägledande principer i alla år. Det är för mig helt absurt.

Så hur kommer man åt avarterna i stället?

– Jag tror att nyckeln ligger i att ta betalt för informationen. De söktjänster som drivs av seriösa publicister som vet vad de gör har en betalvägg, som icke-prenumerant kommer du inte åt någonting. Andra låtsas att de tar betalt, men du kan söka gratis så att du får fram skvallerinformationen, att någon är straffad, men du får inte veta detaljer eller förmildrande omständigheter. Att ha betydligt högre avgifter vid stora uttag tror jag skulle vara en mycket klokare och framkomligare väg. Om myndigheter börjar ta mer betalt för information när man lämnar ut den i större skala får de här företagen inte någon ekonomi i det när de begär ut tusen eller tiotusen sidor åt gången. De seriösa nyhetsredaktionerna har däremot råd att betala för det i dag och kommer att ha råd i morgon.

Frilansjournalisten Frida Sundkvist pekar på att frågan om domstolshandlingars offentlighet är en pusselbit i en större diskussion.

– Vi ska vara medvetna om att vi länge har gått på ett slutande plan. Det här är inte den första förändringen. Andra lagar som ändras för att minska insyn drabbar journalistiken också. Vi är i en fas där tillgången till offentliga handlingar håller på att täppas till. Det finns ju även ett förslag om att inte tillgängliggöra förundersökningsprotokoll före dom, det är också jätteallvarligt. Men jag vill inte vara pessimist, jag vill tänka att då får vi lösa det på ett annat sätt. Journalistiken funkade innan allting fanns digitalt och den kommer att funka även om ingenting lämnas ut.

Scoop har sökt den ansvarige ministern, justitieminister Gunnar Strömmer (M), som inte prioriterar att ställa upp på en intervju. Han lämnar dock utan att ta några specifika frågor en skriftlig kommentar till processen:

”Utredningens uppdrag omfattar många komplexa frågor och avvägningar mellan olika legitima intressen. I bakgrunden finns bland annat flera pågående rättsprocesser som rör en del av dessa frågor. För regeringen är det viktigt att skyddet för journalistisk verksamhet inte ska försämras.

Vi har nyligen tagit emot utredningens förslag och skickat dem på remiss. Jag ser fram emot att ta del av remissinstansernas synpunkter och efter det så fortsätter analysen av frågorna inom Regeringskansliet.

En fråga som vi kommer följa noggrant är hur förslagen påverkar journalisters förutsättningar att arbeta, och vad olika remissinstanser och andra berörda har att säga i den delen.”

Du läser en upplåst artikel från Scoop. Prenumerera för att läsa allt på sajten!