Belarus: medier under hårt tryck

Katerina Andrejeva var 21 när hon första gången greps av polis. Hon rapporterade från protester i Minsk för den amerikanska nyhetstjänsten Radio Liberty. Det skulle inte bli sista gången. 

I dag är Katerina Andrejeva 25 år och har hunnit gripas av belarusisk polis fyra gånger. Hon arbetar för tv-kanalen Belsat, som sänder nyheter om Belarus från Polen. När hon precis hade börjat arbeta för Belsat 2017 och rapporterade från en demonstration mot skattehöjningar i Minsk greps hon och fick sitta flera dygn i en cell. Hon fick även ett bötesstraff motsvarande 5 000 kronor.

– Vanligen släpper de mig efter tre–fyra timmar, säger Katerina Andrejeva via Skype från Minsk. Den gången var den längsta hittills. 

När utsikterna för demokratin var lite ljusare i vår del av världen kallades Belarus ”Europas sista diktatur”. Det är fortfarande tekniskt sett någorlunda korrekt, även om kontrasterna till grannländerna Polen och Ryssland minskat en del med tiden. Presidenten är densamme sedan 25 år: Aleksandr Lukasjenko. Parlamentsvalen är fortfarande ett skämt och säkerhetstjänsten heter fortfarande Kommittén för statssäkerhet, eller KGB. 

Trots det kraftiga demokratiska underskottet går det ändå att arbeta med grävande journalistik i Belarus, hävdar Katerina Andrejeva.

– Vi är kanske 20 journalister som bevakar samhällsfrågor, säger hon. Vi får ofta böter för det. Eftersom Belsat räknas som ett utländskt nyhetsorgan måste man ha tillstånd från utrikesdepartementet, och oftast besvarar de inte ens våra ansökningar.

Fram till protesterna i Belarus 2017 hade Belsat tillstånd för fem–sex journalister, men alla drogs in  på grund av kanalens rapportering.

Att vara grävande journalist i Belarus innebär olika slags trakasserier och hot. När Katerina Andrejeva inte hade långt kvar till sin examen i spanska blev hon utsparkad från universitetet i Minsk. Chefen för hennes institution förklarade att eftersom hon arbetade för amerikanska Radio Liberty var hon tvungen att avbryta sin akademiska bana.

– Så då gjorde jag det, säger Katerina Andrejeva. Och jag har klarat mig bra utan examen. 

Hon planerar att ta examen utomlands i stället, kanske i Polen. 

En mer obehaglig form av påtryckningar har drabbat hennes make, också han journalist på Belsat, berättar Katerina Andrejeva.

– Några riktigt skumma typer sade till honom att ”vara försiktig” och sluta gräva i de saker han gjorde. Och med skumma typer menar jag folk med koppling till KGB.

En annan kollega hotades med att hennes barn kunde omhändertas.

– Men, säger Katerina Andrejeva, Belarus är inte längre ett land där du kan bli mördad för att du arbetar som journalist. Det är inte som Mexiko, eller som länder i Afrika. Staten har kvar sitt våldsmonopol.

– All icke-statlig belarusisk media står under hårt tryck. Ibland försöker vi skriva om annat, som kultur och trevliga saker, det belarusiska språket, eller IT. Men det utförs ingen ordentlig granskning av statens pengar.

Hon jämför stämningen i landet med Brezjnev-epoken i Sovjetunionen. 

– Alla förstår vad som pågår, men få är intresserade av att stödja grävande journalister. De förstår inte vad det ska vara bra för, eftersom Lukasjenko styrt i 25 år och samhället är så pass stabilt.

Det värsta exemplet på attacker mot journalister i Belarus är fortfarande fallet med tv-fotografen Dimitrij Zavadskij, som försvann 2000 och som dödförklarades 2003. 

– En del tror att det var Lukasjenkos hämnd, säger Katerina Andrejeva om Zavadskijs försvinnande. 

I dag är Katerina Andrejeva på väg bort från Belsat, för att i stället starta eget med Minsk som bas. 

– Jag arbetar hellre här i Belarus än från Polen. Jag använder utländska databaser, jag använder ryska databaser, jag reser utomlands och talar med folk. När jag gjorde ett reportage om oljesmuggling genom Belarus talade jag med en före detta KGB-officer i Stockholm. Det finns sätt att göra det på, och jag har redan mitt team. 

– Jag har många kontakter med grävande journalister i Ukraina, i Ryssland, i Moldavien, och jag vet att det är mer utvecklat där än i Belarus. Här har vi bara tre eller fyra personer som sysslar med undersökande journalistik. Vi behöver kunna följa pengar, vi behöver bättre kontroll av våra statliga institutioner som spenderar pengar utan någon kontroll. Det råder brist på information, för alla databaser är ouppdaterade eller stängda. Vi behöver bygga upp nya källor, vilket är svårt. 

Ett av projekten är en bok om belarusier som stridit som frivilliga på Rysslands sida i kriget i östra Ukraina. Definitivt olagligt, men trots det verkar inte staten agera mot återvändarna.

– KGB låter dem röra sig fritt i landet och över gränsen, säger Katerina Andrejeva. Jag och min kollega var de första journalisterna som lade märke till att de verkar tillåtas åka till Donbass och delta i kriget. Så vi beslutade att samla allt vårt material i en bok, som kommer ut om några månader.

Artikeln publicerades för första gången i Scoop nr 4 2019.