Skakigt tips slutade med guldspade

Det började med ett tveksamt påstående från en anonym uppgiftslämnare. Skribenten Staffan Lindberg och fotografen Magnus Wennman hade rapporterat i Aftonbladet om miljöförstöring vid H&M:s fabriker i Bangladesh. Det fick en tipsare att vända sig till dem med en häpnadsväckande anklagelse: att de miljontals kläder som H&M samlar in i sina butiker för att ta hand om på miljövänligast möjliga sätt – det största programmet i sitt slag på jordklotet – i själva verket riskerar att dumpas i tredje världen.

– Som så ofta i journalistiken med bra tips lät det lite för bra och det var oklart om det stämde, säger Staffan Lindberg när Scoop samtalar med de båda Aftonbladetmedarbetarna. Det är en tid efter Grävseminariet i Gävle, där det visade sig att granskningen räckte hela vägen till en guldspade i kategorin storstadstidning.

Utgångspunkten var att om tipset stämde skulle det strida mot klädjättens globala, gröna omställning mot en helt ”cirkulär” verksamhet. Och på det kom ett tips om hur man kunde granska sanningshalten i påståendet: genom att spåra klädesplaggens färd.

– Vi var inte alls säkra men ville ge det en ordentlig chans, säger Magnus Wennman.

Sagt och gjort, de skaffade Airtags från Apple – små anordningar som kan spåras – och fäste i tio H&M-plagg som de hade köpt i second hand-affärer i Stockholm. Kläderna, som var i gott skick, lämnade de sedan in till H&M-butiker för vidare hantering. Om klädföretaget skulle hålla vad det lovade skulle plaggen säljas vidare eller på annat sätt tas om hand ansvarsfullt.

Det dröjde innan journalisterna fick svar. Kläderna lämnades in i januari 2023, åkte söderut till tyska mellanhänder och försvann från radarn när de skeppades vidare till havs. En Airtag har nämligen ingen GPS-sändare, man ser dess position när den är nära någon annan Appleprodukt med bluetooth, såsom en Iphone, som den kopplar upp sig mot. 

Fördelen är att batterierna räcker i upp till ett år. Det behövdes. Staffan Lindberg kollade varje dag om någon Airtag dök upp någonstans. Efter att de hade varit försvunna i tre–fyra veckor syntes en plötsligt i Västafrika. Då kände Staffan Lindberg, dessutom på sin födelsedag, att de var på väg att bevisa något stort.

– Det var den bästa födelsedagspresenten. Jag gav upp något slags vrål som fick mina barn att undra vad det var som hade hänt, men det var så jäkla nice känsla att nu har vi spårat dem.

De bestämde sig då för att resa till Ghana och Benin efter plaggen, berättar Magnus Wennman. Ghana var särskilt viktigt att lyfta fram, det är det land som är värst drabbat i världen av kläddumpning. Med tiden dök sex av tio Airtags upp i typiska ”dumpningsländer”.

Väl på plats kom de till marknader som dignar under den internationella klädkonsumtionens gigantiska börda, med alla de plagg som ingen kan eller vill hantera. Ja, knappt ha på sig heller. Att hitta de Airtag-märkta plaggen var som att söka efter en nål i en höstack och lyckades inte. Men Staffan Lindberg och Magnus Wennman kunde visa hur klädhanteringen ser ut på plats och luta sig mot importstatistik. Klädhandlarna på marknaden köper stora balar med osorterade plagg som de väljer ut enstaka fynd ifrån. Många produkter är inte alls lämpade för afrikanska marknader. I granskningen sticker ett par slalompjäxor ut som ett bisarrt exempel på marknaden i Benin.

Vad händer då med alla de plagg som ratas på marknaderna? Mottagarländerna kan inte ta hand om dem. Magnus Wennman berättar om ett bildmässigt ögonblick i granskningen som visade hur gigantiskt problemet var.

– Det var andra dagen i Benin, när vi vandrade ut på stranden bredvid den här stora klädmarknaden och kände när vi trampade på sanden hur vi nästan sjönk ner. När man bara skrapade lite med foten såg man att det låg miljoner plagg begravda under ett tunt lager med sand. Och precis vid strandkanten såg man enorma mängder med slängda kläder. Det var en bisarr bild som man såg att någon hade försökt dölja.

De ser det som en stor styrka med jobbet att alla delar föll på plats – grävet, berättandet, bilderna, handelsstatistiken och hur jobbet gjordes ut på Aftonbladets sajt.

Foto: Magnus Wennman

Mycket av de insamlade kläderna hamnar till slut här, i Ghana.

Frågan infinner sig varför klädbranschen inte hanterar de begagnade plaggen bättre. H&M försvarar sig med att de plagg som dumpas i exempelvis Västafrika måste komma från andra. Det svenska företaget sorterar nämligen kläderna, hävdar man, trots bevis på motsatsen.

Men det stora problemet, säger Staffan Lindberg, är att det inte finns efterfrågan på alla plagg. Även hela, rena kläder kastas.

– Det tillverkas 100 miljarder klädesplagg i världen per år. 50 miljarder slängs inom ett år.

Det går inte ihop i dag och med H&M:s ambitioner lär det göra det ännu mindre i morgon, anser Staffan Lindberg.

– H&M ska fördubbla sin omsättning till 2030 och samtidigt halvera klimatutsläppen.

Det bästa för miljön är om kläderna används längre, att vi ändrar vårt köpbeteende, påpekar de båda journalisterna. Och de säger att uppmärksamheten kring grävet har fått sådana reaktioner.

– Framför allt hör jag från yngre människor att de har tagit till sig av vårt gräv. Det är kanske det finaste betyg man kan få: att det blir någon form av förändring, avslutar Magnus Wennman.